daredevil

Och när hon ändå stod där naken så passade hon på att passa på.

Himlen öppnade sig och Guds änglar grät floder som blev små bäckar när de nådde marken.

Men hon log. Och klädde på sig en passande outfit.

Prinsessa

Likt prinsessan på ärten sov hon på saken. Allt fast ändå ingenting kom över henne. Kaffe, ångest, Mattisrövarna, tågresor, skratt, gamla vänner, chevreost, små små barn, regn, blåmärken, grillad ost, många mail, hår, tårar, släktingar, glass, blod, skvattram, rulltårta. Allt sköljdes över henne och hon förstod att det var ju detta som betydde något. Och hon började svettas. Kranar i hudvecken. Så hon tog av sig sin rustning och hon packade ner den men hon brydde sig inte om att bära ner den i källaren utan hon sa Åt helvete med allt och så lassade hon in skiten i bakluckan på den röda bilen och åkte till Myrorna och dumpade av det. Åt helvete med allt. Leve livet.

Skydd

Och egentligen var det inte mer än ett njaefastmenokej men det tog helt fel och hon straffade sig själv. Skvattram, odört. Igen och igen, med blicken i marken. Hålla andan.

Sen hämtade hon upp hockeytrunken från källaren och förbannade sig själv över att hon hade ställt undan den. För hon hade allt att förlora om hon chansade och man vinner inte ett jävla dugg på att våga, att kasta sig ut, släppa loss, öppna upp.

Allt som var hon var fortfarande för fragilt, för att inte säga ynkligt, för att tillåtas att spelas med.

Och hon straffade sig själv tills det som straffades skrek högt. Skamvrån. Dumstrut.

Så trött på allt som är hon.

Ikväll får hon somna hungrig.

Falla

Och hon lät sig själv rinna ner i badkaret. Hon lät sig falla ner i soffan, ner i sängen. Falla djupare än igår och i förrgår och dagen innan dess.
Och hon såg på blodet. Och hon föll lite till.

Ljud

Hon vaknade av solen. Det är morgon. Utanför fönstret pågår ett krig med järnrör men hon har sovit hela natten.

Skvattram. Fuktig jord. Varma tallar. Igenvuxen tjärn med vita näckrosor.

Skramlande vagnar rullar fram. Från ö till fastland.

Varma strålar, kalla vindar.

Svarta golv, vita väggar, höga tak och djupa fönster.

Havandeskap.

Låsta dörrar, indisk mat. Naan och chutney.

Skramlande vagnar, ljud som fyller henne med något annat.

värme

Hon vaknade av att det rann från alla hudveck. Som öppna kranar. Det fanns något annat i sängen och hon grävde bland berg av täcken och kuddar, filtar, lakan, ben, lemmar. Täcken. Högar av bomull. Det rann från kroppen. Hon klev ur sängen och tände lampor. Även mardrömmar mår dåligt av ljus.

Tvag. Tvätt. Rening.

Gasen brann och de stod helt stilla och tittade på lågan. Knappt fem minuter för en liter vatten. Det var helt normalt. Normalt för en liter vattten. Vad ska normalt lämna en kropp på en liter dygn?

Galenskap.

Och igen och igen. Och vinet som smeker galenskapen från kroppen, långsamma tag medhårs och sedan snabbare och snabbare.

Galenskap. För vem? Varför gör hon det här? Och hon återvänder till täckena, bomullen. Till det som väntar för att åter vrida på kranen i hudveckan.

Kuta

Hon vaknar av att ett djur, kanske en kanin eller en katt, hasar sig fram under sängen men hon är lite för rädd, trött, less, osäker, så hon låter djuret ligga på sängmattan, vänder på ryggen och somnar om.

Efter jobbet går hon ut i skogen och luktar på fukten. Djupa andetag. Skvattram, odört, tall, blåbär. Orm-mamma. Mylla. Det börjar regna innan hon hunnit hem. Fukt utifrån och inifrån.

Hon ringer ett jobbigt samtal. Hon måste ta djupa andetag i köket nu. Både före och efter. Men mest före. Hon glädjs över sina framsteg.

Det kommer folk. De pratar och pratar och pratar. Skriver upp tider och platser i olika böcker och på olika papper. Stryker över och skriver nytt. Hon känner sig viktig. Hon låtsas att allt är betydelsefull. Sen går människorna lika fort som de kom.

Ljus

Hon låg på soffan och såg spöken tills spöktimmen nästan var över. Sen tände hon alla lampor för spöken trivs bäst i mörker, det hade hon lärt sig.

Efter att hon somnat fick lägenheten liv.

Nu ska hon ut och akta sig för orm-mamman.

Promenad

Vi gick för fort så svetten började rinna ner för ryggarna. En kopparorm, en väldigt liten, slingrade framför oss på stigen. Han försökte fånga den, stoppa den med foten men då skrek en av de andra - nej, akta så inte mamman kommer. Han lät den ringla iväg in i snåren. Vi fortsatte gå. Det kom ingen mamma.

Sen gick vi hem och drack kaffe ur blommiga koppar.