Och egentligen var det inte mer än ett njaefastmenokej men det tog helt fel och hon straffade sig själv. Skvattram, odört. Igen och igen, med blicken i marken. Hålla andan.
Sen hämtade hon upp hockeytrunken från källaren och förbannade sig själv över att hon hade ställt undan den. För hon hade allt att förlora om hon chansade och man vinner inte ett jävla dugg på att våga, att kasta sig ut, släppa loss, öppna upp.
Allt som var hon var fortfarande för fragilt, för att inte säga ynkligt, för att tillåtas att spelas med.
Och hon straffade sig själv tills det som straffades skrek högt. Skamvrån. Dumstrut.
Så trött på allt som är hon.
Ikväll får hon somna hungrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar