värken

Hon självmedicinerar för de självvalda sjuktillstånden. Hon borde självklart listat ut detta långt tidigare, att det skulle bli så här. Värk. Mest i huvudet. Vaknar på morgonen med värk och lägger sig på kvällen med samma tryckande värk. Självfallet, verkligen. Hon borde kunnat räkna ut detta. Hon är inte längre ett barn. Ett, tu, tre! Och där kommer den som ett brev på posten. Värken.

grejer

Hon flyttar runt saker. Går omkring och bär på saker. Slänger vissa och behåller vissa. Klipper sönder papper och tejpar ihop dem igen. Hon bär på saker. Grejer som hon inte vet vad hon ska göra av. Grejer som hon försöker slänga men som hela tiden envisas med att klättra upp ur soptunnan och komma tillbaka, lägga sig tillrätta. Hon bär omkring på dem. Hon arbetar med hanteringen av dem.

hanteringen

Det är som med skvattram. Som med gränser. Som vinet och tobaken. Som ställningarna med galgar. Så är det.

att bry sig om

Hon behöver inte bry sig om brun-utan-sol. Hon behöver inte bry sig om hårborttagningscremer. Hon behöver inte bry sig om vätskedrivande anti-cellulitsalvor och bikinivaxning och stärkande nagellack för superhållbara, superstarka och superlånga supernaglar. Hon behöver inte bry sig om att bli smal och snygg på bara fem veckor. Hon behöver inte att hennes hår växer fortare, att hennes mage blir plattare, att hennes ben blir slankare och att hennes hy får en ny lyster. Hon behöver inte bry sig om detta. Hon behöver inte bry sig om det. Men hon gör det ändå.

stenar

Hon går på stenarna mellan strecken. Inga streck får trampas på. Hon vrider sina fötter så de passar in. När stenarna blir för små byter hon förutsättningar för sig själv och bestämmer att hon måste gå på strecken, annars… Ja, vad händer annars?

gränser

Hon springer jättefort och sen långsamt. Och sen jättefort igen. Och upprepar detta tills kroppen skriker att hon ska sluta men hon fortsätter en runda till. Och hon förstår inte varför men hon vet att det är bra för man ska pressa sig själv för annars kommer man ingenstans. Man måste tänja på gränserna för att känna att man lever och det här är väl en bra gräns att tänja på tänker hon.

anklagar

Hon anklagar Apoteket och primärvården. Hon anklagar Hyresgästföreningen och duvorna på balkongen. Hon anklagar kollektivtrafiken och vägverket och asfaltsläggarna. Hon anklagar dagspressen och även kvällspressen. Hon anklagar rådjuren och kråkorna och gräset och bäckarna. Hon anklagar mörkret och tystnaden och grannarna och den surnade mjölken i kylskåpet. Hon anklagar tysklandbåtarna och danmarksbåtarna och allt de står för. Hon anklagar nycklarna längst ner i handväskan och tuggummipaketet som gått upp och tryckt ut alla tuggummin så de skramlar tillsammans med nycklarna längst ner i väskan, hon anklagar dem. Hon anklagar dem. Hon anklagar tanten som röker på balkongen under hennes. Hon anklagar persiennerna och rutorna och kläderna på stolen och de på golvet. Hon anklagar mannen i kiosken på torget, även han står i skuld, hon anklagar honom. Hon anklagar vädret och vinden och solen och månen och regnet och stjärnorna. Alltihop anklagar hon. Allt. Den enda utan skuld är hon själv.

"och mitt i natten vaknade jag, skräckslagen av tanken att den enda i hela världen som ska leva mitt liv är jag"
så hon kastade sig ur sängen och ut i hallen.
där blev hon stående, länge, tittandes på ytterdörren, på toalettdörren, på hallmattan, på pappret med alla horoskop. där stod hon, tills hon började frysa. då gick hon tilbaka till sängen, otillfredställd. törstig. och med lika mycket ångestfylld ovisshet.