anklagar

Hon anklagar Apoteket och primärvården. Hon anklagar Hyresgästföreningen och duvorna på balkongen. Hon anklagar kollektivtrafiken och vägverket och asfaltsläggarna. Hon anklagar dagspressen och även kvällspressen. Hon anklagar rådjuren och kråkorna och gräset och bäckarna. Hon anklagar mörkret och tystnaden och grannarna och den surnade mjölken i kylskåpet. Hon anklagar tysklandbåtarna och danmarksbåtarna och allt de står för. Hon anklagar nycklarna längst ner i handväskan och tuggummipaketet som gått upp och tryckt ut alla tuggummin så de skramlar tillsammans med nycklarna längst ner i väskan, hon anklagar dem. Hon anklagar dem. Hon anklagar tanten som röker på balkongen under hennes. Hon anklagar persiennerna och rutorna och kläderna på stolen och de på golvet. Hon anklagar mannen i kiosken på torget, även han står i skuld, hon anklagar honom. Hon anklagar vädret och vinden och solen och månen och regnet och stjärnorna. Alltihop anklagar hon. Allt. Den enda utan skuld är hon själv.