hanteringen

Allt jag försöker få ner här känns för banalt.

Döden skrämmer mig inte längre, tvärtom. Och det faktum skrämmer mig oerhört.

smärta

Jag är så tom. Jag har så ont. Jag har en orm i min mage.

Jag orkar inte vänta. Jag orkar inte se tiden an. Jag orkar inte härda ut. Jag orkar inte vara stark. Jag orkar inte hålla ihop. Jag orkar inte.

Jag måste.

orden

Mannen på tv säger att orden inte väger någonting och det har han ju smärtsamt rätt i tänker hon fast hon egentligen inte har någon lust att hålla med mannen på tv och hon önskar så starkt att orden kunde ha betydelse och att hon kunde lita på orden. Att orden faktiskt fick betyda något men magen skriker högre och magsinnet är starkare än hörseln så orden väger ingenting, de betyder ingenting, de finns inte, de bara flyger omkring mellan dem.

klockan

Tiden går och går och det vet alla och hon vet det också och livet sker och livet händer och hon blir äldre och lär sig nya saker men allt är bara samma ändå. Samma liv, samma värk, samma ormar, samma vin. Hon går och går men kommer aldrig längre än till dörren.