hanteringen

Allt jag försöker få ner här känns för banalt.

Döden skrämmer mig inte längre, tvärtom. Och det faktum skrämmer mig oerhört.

smärta

Jag är så tom. Jag har så ont. Jag har en orm i min mage.

Jag orkar inte vänta. Jag orkar inte se tiden an. Jag orkar inte härda ut. Jag orkar inte vara stark. Jag orkar inte hålla ihop. Jag orkar inte.

Jag måste.

orden

Mannen på tv säger att orden inte väger någonting och det har han ju smärtsamt rätt i tänker hon fast hon egentligen inte har någon lust att hålla med mannen på tv och hon önskar så starkt att orden kunde ha betydelse och att hon kunde lita på orden. Att orden faktiskt fick betyda något men magen skriker högre och magsinnet är starkare än hörseln så orden väger ingenting, de betyder ingenting, de finns inte, de bara flyger omkring mellan dem.

klockan

Tiden går och går och det vet alla och hon vet det också och livet sker och livet händer och hon blir äldre och lär sig nya saker men allt är bara samma ändå. Samma liv, samma värk, samma ormar, samma vin. Hon går och går men kommer aldrig längre än till dörren.

värken

Hon självmedicinerar för de självvalda sjuktillstånden. Hon borde självklart listat ut detta långt tidigare, att det skulle bli så här. Värk. Mest i huvudet. Vaknar på morgonen med värk och lägger sig på kvällen med samma tryckande värk. Självfallet, verkligen. Hon borde kunnat räkna ut detta. Hon är inte längre ett barn. Ett, tu, tre! Och där kommer den som ett brev på posten. Värken.

grejer

Hon flyttar runt saker. Går omkring och bär på saker. Slänger vissa och behåller vissa. Klipper sönder papper och tejpar ihop dem igen. Hon bär på saker. Grejer som hon inte vet vad hon ska göra av. Grejer som hon försöker slänga men som hela tiden envisas med att klättra upp ur soptunnan och komma tillbaka, lägga sig tillrätta. Hon bär omkring på dem. Hon arbetar med hanteringen av dem.

hanteringen

Det är som med skvattram. Som med gränser. Som vinet och tobaken. Som ställningarna med galgar. Så är det.