- och mitt i natten vaknade jag

hanteringen

2010-10-25T17:20:00.003+02:00

Allt jag försöker få ner här känns för banalt.

Döden skrämmer mig inte längre, tvärtom. Och det faktum skrämmer mig oerhört.

smärta

2010-08-24T22:57:00.001+02:00

Jag är så tom. Jag har så ont. Jag har en orm i min mage.

Jag orkar inte vänta. Jag orkar inte se tiden an. Jag orkar inte härda ut. Jag orkar inte vara stark. Jag orkar inte hålla ihop. Jag orkar inte.

Jag måste.

orden

2010-08-15T18:59:00.002+02:00

Mannen på tv säger att orden inte väger någonting och det har han ju smärtsamt rätt i tänker hon fast hon egentligen inte har någon lust att hålla med mannen på tv och hon önskar så starkt att orden kunde ha betydelse och att hon kunde lita på orden. Att orden faktiskt fick betyda något men magen skriker högre och magsinnet är starkare än hörseln så orden väger ingenting, de betyder ingenting, de finns inte, de bara flyger omkring mellan dem.

klockan

2010-07-29T19:33:00.003+02:00

Tiden går och går och det vet alla och hon vet det också och livet sker och livet händer och hon blir äldre och lär sig nya saker men allt är bara samma ändå. Samma liv, samma värk, samma ormar, samma vin. Hon går och går men kommer aldrig längre än till dörren.

värken

2009-07-29T08:57:00.003+02:00

Hon självmedicinerar för de självvalda sjuktillstånden. Hon borde självklart listat ut detta långt tidigare, att det skulle bli så här. Värk. Mest i huvudet. Vaknar på morgonen med värk och lägger sig på kvällen med samma tryckande värk. Självfallet, verkligen. Hon borde kunnat räkna ut detta. Hon är inte längre ett barn. Ett, tu, tre! Och där kommer den som ett brev på posten. Värken.

grejer

2009-07-12T00:24:00.002+02:00

Hon flyttar runt saker. Går omkring och bär på saker. Slänger vissa och behåller vissa. Klipper sönder papper och tejpar ihop dem igen. Hon bär på saker. Grejer som hon inte vet vad hon ska göra av. Grejer som hon försöker slänga men som hela tiden envisas med att klättra upp ur soptunnan och komma tillbaka, lägga sig tillrätta. Hon bär omkring på dem. Hon arbetar med hanteringen av dem.

hanteringen

2009-07-01T00:03:00.001+02:00

Det är som med skvattram. Som med gränser. Som vinet och tobaken. Som ställningarna med galgar. Så är det.

att bry sig om

2009-06-25T23:02:00.003+02:00

Hon behöver inte bry sig om brun-utan-sol. Hon behöver inte bry sig om hårborttagningscremer. Hon behöver inte bry sig om vätskedrivande anti-cellulitsalvor och bikinivaxning och stärkande nagellack för superhållbara, superstarka och superlånga supernaglar. Hon behöver inte bry sig om att bli smal och snygg på bara fem veckor. Hon behöver inte att hennes hår växer fortare, att hennes mage blir plattare, att hennes ben blir slankare och att hennes hy får en ny lyster. Hon behöver inte bry sig om detta. Hon behöver inte bry sig om det. Men hon gör det ändå.

stenar

2009-06-17T10:46:00.000+02:00

Hon går på stenarna mellan strecken. Inga streck får trampas på. Hon vrider sina fötter så de passar in. När stenarna blir för små byter hon förutsättningar för sig själv och bestämmer att hon måste gå på strecken, annars… Ja, vad händer annars?

gränser

2009-06-12T17:36:00.000+02:00

Hon springer jättefort och sen långsamt. Och sen jättefort igen. Och upprepar detta tills kroppen skriker att hon ska sluta men hon fortsätter en runda till. Och hon förstår inte varför men hon vet att det är bra för man ska pressa sig själv för annars kommer man ingenstans. Man måste tänja på gränserna för att känna att man lever och det här är väl en bra gräns att tänja på tänker hon.

anklagar

2009-06-07T21:11:00.002+02:00

Hon anklagar Apoteket och primärvården. Hon anklagar Hyresgästföreningen och duvorna på balkongen. Hon anklagar kollektivtrafiken och vägverket och asfaltsläggarna. Hon anklagar dagspressen och även kvällspressen. Hon anklagar rådjuren och kråkorna och gräset och bäckarna. Hon anklagar mörkret och tystnaden och grannarna och den surnade mjölken i kylskåpet. Hon anklagar tysklandbåtarna och danmarksbåtarna och allt de står för. Hon anklagar nycklarna längst ner i handväskan och tuggummipaketet som gått upp och tryckt ut alla tuggummin så de skramlar tillsammans med nycklarna längst ner i väskan, hon anklagar dem. Hon anklagar dem. Hon anklagar tanten som röker på balkongen under hennes. Hon anklagar persiennerna och rutorna och kläderna på stolen och de på golvet. Hon anklagar mannen i kiosken på torget, även han står i skuld, hon anklagar honom. Hon anklagar vädret och vinden och solen och månen och regnet och stjärnorna. Alltihop anklagar hon. Allt. Den enda utan skuld är hon själv.

2009-01-13T17:10:00.003+01:00

"och mitt i natten vaknade jag, skräckslagen av tanken att den enda i hela världen som ska leva mitt liv är jag"
så hon kastade sig ur sängen och ut i hallen.
där blev hon stående, länge, tittandes på ytterdörren, på toalettdörren, på hallmattan, på pappret med alla horoskop. där stod hon, tills hon började frysa. då gick hon tilbaka till sängen, otillfredställd. törstig. och med lika mycket ångestfylld ovisshet.

daredevil

2008-07-20T21:50:00.002+02:00

Och när hon ändå stod där naken så passade hon på att passa på.

Himlen öppnade sig och Guds änglar grät floder som blev små bäckar när de nådde marken.

Men hon log. Och klädde på sig en passande outfit.

Prinsessa

2008-07-17T22:06:00.002+02:00

Likt prinsessan på ärten sov hon på saken. Allt fast ändå ingenting kom över henne. Kaffe, ångest, Mattisrövarna, tågresor, skratt, gamla vänner, chevreost, små små barn, regn, blåmärken, grillad ost, många mail, hår, tårar, släktingar, glass, blod, skvattram, rulltårta. Allt sköljdes över henne och hon förstod att det var ju detta som betydde något. Och hon började svettas. Kranar i hudvecken. Så hon tog av sig sin rustning och hon packade ner den men hon brydde sig inte om att bära ner den i källaren utan hon sa Åt helvete med allt och så lassade hon in skiten i bakluckan på den röda bilen och åkte till Myrorna och dumpade av det. Åt helvete med allt. Leve livet.

Skydd

2008-07-14T13:13:00.002+02:00

Och egentligen var det inte mer än ett njaefastmenokej men det tog helt fel och hon straffade sig själv. Skvattram, odört. Igen och igen, med blicken i marken. Hålla andan.

Sen hämtade hon upp hockeytrunken från källaren och förbannade sig själv över att hon hade ställt undan den. För hon hade allt att förlora om hon chansade och man vinner inte ett jävla dugg på att våga, att kasta sig ut, släppa loss, öppna upp.

Allt som var hon var fortfarande för fragilt, för att inte säga ynkligt, för att tillåtas att spelas med.

Och hon straffade sig själv tills det som straffades skrek högt. Skamvrån. Dumstrut.

Så trött på allt som är hon.

Ikväll får hon somna hungrig.

Falla

2008-07-13T00:21:00.000+02:00

Och hon lät sig själv rinna ner i badkaret. Hon lät sig falla ner i soffan, ner i sängen. Falla djupare än igår och i förrgår och dagen innan dess.
Och hon såg på blodet. Och hon föll lite till.

Ljud

2008-07-11T10:24:00.000+02:00

Hon vaknade av solen. Det är morgon. Utanför fönstret pågår ett krig med järnrör men hon har sovit hela natten.

Skvattram. Fuktig jord. Varma tallar. Igenvuxen tjärn med vita näckrosor.

Skramlande vagnar rullar fram. Från ö till fastland.

Varma strålar, kalla vindar.

Svarta golv, vita väggar, höga tak och djupa fönster.

Havandeskap.

Låsta dörrar, indisk mat. Naan och chutney.

Skramlande vagnar, ljud som fyller henne med något annat.

värme

2008-07-10T02:06:00.000+02:00

Hon vaknade av att det rann från alla hudveck. Som öppna kranar. Det fanns något annat i sängen och hon grävde bland berg av täcken och kuddar, filtar, lakan, ben, lemmar. Täcken. Högar av bomull. Det rann från kroppen. Hon klev ur sängen och tände lampor. Även mardrömmar mår dåligt av ljus.

Tvag. Tvätt. Rening.

Gasen brann och de stod helt stilla och tittade på lågan. Knappt fem minuter för en liter vatten. Det var helt normalt. Normalt för en liter vattten. Vad ska normalt lämna en kropp på en liter dygn?

Galenskap.

Och igen och igen. Och vinet som smeker galenskapen från kroppen, långsamma tag medhårs och sedan snabbare och snabbare.

Galenskap. För vem? Varför gör hon det här? Och hon återvänder till täckena, bomullen. Till det som väntar för att åter vrida på kranen i hudveckan.

Kuta

2008-07-08T20:12:00.000+02:00

Hon vaknar av att ett djur, kanske en kanin eller en katt, hasar sig fram under sängen men hon är lite för rädd, trött, less, osäker, så hon låter djuret ligga på sängmattan, vänder på ryggen och somnar om.

Efter jobbet går hon ut i skogen och luktar på fukten. Djupa andetag. Skvattram, odört, tall, blåbär. Orm-mamma. Mylla. Det börjar regna innan hon hunnit hem. Fukt utifrån och inifrån.

Hon ringer ett jobbigt samtal. Hon måste ta djupa andetag i köket nu. Både före och efter. Men mest före. Hon glädjs över sina framsteg.

Det kommer folk. De pratar och pratar och pratar. Skriver upp tider och platser i olika böcker och på olika papper. Stryker över och skriver nytt. Hon känner sig viktig. Hon låtsas att allt är betydelsefull. Sen går människorna lika fort som de kom.

Ljus

2008-07-07T11:17:00.000+02:00

Hon låg på soffan och såg spöken tills spöktimmen nästan var över. Sen tände hon alla lampor för spöken trivs bäst i mörker, det hade hon lärt sig.

Efter att hon somnat fick lägenheten liv.

Nu ska hon ut och akta sig för orm-mamman.

Promenad

2008-07-06T15:51:00.000+02:00

Vi gick för fort så svetten började rinna ner för ryggarna. En kopparorm, en väldigt liten, slingrade framför oss på stigen. Han försökte fånga den, stoppa den med foten men då skrek en av de andra - nej, akta så inte mamman kommer. Han lät den ringla iväg in i snåren. Vi fortsatte gå. Det kom ingen mamma.

Sen gick vi hem och drack kaffe ur blommiga koppar.